Lyckligt ovetande
Toscana sommaren 2013, En underbar bilresa genom Tyskland, Österike, Italien med 3 av 4 barn och maken. Då visste jag inte....
Några veckor senare var semestern slut. Första arbetsdagen på 4v. Jag parkerar bilen på min kompis Johans parkering som brukligt för att promenera in den 10min långa vägen till stan. Klädd i blus och kort kjol samt höga klackar. När jag har gått några meter så tappar jag balansen, stannar till för att sedan börja gå igen. Går 100 m o samma sak händer. västerbenet lever sitt eget liv en kort stund o jag går som en kratta. Shit nu har jag fått någon inflammation i benet tänkte jag. Nå väl framme på jobbet, allt lugnt.
Hem från jobbet händer samma sak igen. Benet rycker o jag tappar balansen var 100:e meter. Vad skall folk tro, att jag inte kan gå i högklackat.
Onsdagen den veckan minns jag att jag var o handla lunch när jag plötsligt inte har kontroll över benen och känner mig yr.
-varsågod säger killen i kassan o räcker fram min sallad som jag tänkt ta med till jobbet,
Det går inte, jag kan inte gå, jag stapplar ut, det gungar o rycker. Allt jag tänker på är hur många som ser mig, hur ser jag ut när jag går egentligen. Folk tror säkert jag är full. Allt varar under 2min. Men det var en lång tid.
Sen går jag bra igen nja i alla fall i 100m så leker vänsterbenet sitt egna liv i några sekunder. Sen borta igen.
Den veckan går jag även in i skåpet som står på mitt kontor, missar nästan stolen när jag sätter mig mm. Men allt varar bara i några sekunder.
Det är nu oron kommer krypande, vad kan det vara?
Gör det man inte skall göra, googlar på symptomen. ALS kommer upp och MS. Men ändå stämmer det inte då jag haltar inte hela tiden bara ibland.
åker upp akut söndagen första veckan efter semestern då det börjar dra i ansiktet, benet är fortfarande konstigt ibland. Jag kommer in direkt på akuten. Tar en massa prover o tester. Gör si o gör så. allt funkar. Stå på ett ben, går fram o tillbaka. Nä allt är normalt just då. Men den unga doktorn tar min oro på allvar. När han inte hittar något gör han en lumbalpunktion o testar även för Borrelia. Jag åker hem.
Veckan efter är vänsterbenet fortfarande så det inte lyder emellanåt. Helt plötsligt börjar vänster arm försvinna, domna bort. Jag åker upp igen i sällskap med en kollega från Jobbet. Hon blev orolig o ville inte att jag skulle åka själv. Jag blir inlagt med orden vi släpper dig inte förrän vi hittat felet.
Ett dygn senare jag får träffa en läkare på avdelningen. Han undersöker men hittar inget fel på mig. Låter som MS men ändå inte. Då skulle det sitta i hela tiden och nu går du normalt.
-Vi kör en magnet röntgen så kan du bli lugn. Men jag tror inte vi kommer hitta något där. Nähä men jag känner att det är något fel på mig och om det inte finns något där vad gör vi då? ja, har du fortfarande problem får vi undersöka vidare med elektroniska impulser.
Jag googlar när jag kommer hem ...ALS hittar jag .
Ok, jag kommer tyna bort snabbt. Vad gör jag. Säger till maken att är det så får du sälja huset och flytta till din familj på Västkusten ( där han även jobbar). Går igenom mina livförsäkringar o börjar tänka praktiskt. Vi kan bo in en lägenhet min sista tid, det är minst jobb.
Tiden går och 2v senare ringer telefonen, Överläkaren på medicin ringer. Ja, vi har fått svar nu. Du har 5 MS prickar i hjärnan!!!
Lättad, lugn o glad. var det bara det. Jag var beredd på det värsta.
Och på den vägen är det........
Några veckor senare var semestern slut. Första arbetsdagen på 4v. Jag parkerar bilen på min kompis Johans parkering som brukligt för att promenera in den 10min långa vägen till stan. Klädd i blus och kort kjol samt höga klackar. När jag har gått några meter så tappar jag balansen, stannar till för att sedan börja gå igen. Går 100 m o samma sak händer. västerbenet lever sitt eget liv en kort stund o jag går som en kratta. Shit nu har jag fått någon inflammation i benet tänkte jag. Nå väl framme på jobbet, allt lugnt.
Hem från jobbet händer samma sak igen. Benet rycker o jag tappar balansen var 100:e meter. Vad skall folk tro, att jag inte kan gå i högklackat.
Onsdagen den veckan minns jag att jag var o handla lunch när jag plötsligt inte har kontroll över benen och känner mig yr.
-varsågod säger killen i kassan o räcker fram min sallad som jag tänkt ta med till jobbet,
Det går inte, jag kan inte gå, jag stapplar ut, det gungar o rycker. Allt jag tänker på är hur många som ser mig, hur ser jag ut när jag går egentligen. Folk tror säkert jag är full. Allt varar under 2min. Men det var en lång tid.
Sen går jag bra igen nja i alla fall i 100m så leker vänsterbenet sitt egna liv i några sekunder. Sen borta igen.
Den veckan går jag även in i skåpet som står på mitt kontor, missar nästan stolen när jag sätter mig mm. Men allt varar bara i några sekunder.
Det är nu oron kommer krypande, vad kan det vara?
Gör det man inte skall göra, googlar på symptomen. ALS kommer upp och MS. Men ändå stämmer det inte då jag haltar inte hela tiden bara ibland.
åker upp akut söndagen första veckan efter semestern då det börjar dra i ansiktet, benet är fortfarande konstigt ibland. Jag kommer in direkt på akuten. Tar en massa prover o tester. Gör si o gör så. allt funkar. Stå på ett ben, går fram o tillbaka. Nä allt är normalt just då. Men den unga doktorn tar min oro på allvar. När han inte hittar något gör han en lumbalpunktion o testar även för Borrelia. Jag åker hem.
Veckan efter är vänsterbenet fortfarande så det inte lyder emellanåt. Helt plötsligt börjar vänster arm försvinna, domna bort. Jag åker upp igen i sällskap med en kollega från Jobbet. Hon blev orolig o ville inte att jag skulle åka själv. Jag blir inlagt med orden vi släpper dig inte förrän vi hittat felet.
Ett dygn senare jag får träffa en läkare på avdelningen. Han undersöker men hittar inget fel på mig. Låter som MS men ändå inte. Då skulle det sitta i hela tiden och nu går du normalt.
-Vi kör en magnet röntgen så kan du bli lugn. Men jag tror inte vi kommer hitta något där. Nähä men jag känner att det är något fel på mig och om det inte finns något där vad gör vi då? ja, har du fortfarande problem får vi undersöka vidare med elektroniska impulser.
Jag googlar när jag kommer hem ...ALS hittar jag .
Ok, jag kommer tyna bort snabbt. Vad gör jag. Säger till maken att är det så får du sälja huset och flytta till din familj på Västkusten ( där han även jobbar). Går igenom mina livförsäkringar o börjar tänka praktiskt. Vi kan bo in en lägenhet min sista tid, det är minst jobb.
Tiden går och 2v senare ringer telefonen, Överläkaren på medicin ringer. Ja, vi har fått svar nu. Du har 5 MS prickar i hjärnan!!!
Lättad, lugn o glad. var det bara det. Jag var beredd på det värsta.
Och på den vägen är det........
